Har föjlande akvarie fiskar idag:

Min info är hämtade från ciklid.org

Julidochromis Regani ”Kipili”:

Utbredningsområde
Afrika: Tanganyikasjön (endemiskt), klippbotten. Vildfångster.Arten verkar ha kommit för att stanna i hobbyutövarnas akvarier. Finns ofta i handeln och förekommer representerad i form av tre underarter beroende av härkomst. ”Kipili” ”Malagarazi” och ”Cameron bay”

Allmän beskrivning
Bildar revir och par. Är den fördragsammaste Julidochromis-arten. Gräver något under lektiden, är aggressiv bara under denna. Lever grupperad i sin föräldrafamilj. Trivs bäst likt sin naturliga omgivning stenuppbyggnader med många hålor, klyftor och utsprång, enstaka tåligare växter som t.ex Sagittaria och Vallisneria. Använd gärna fin sand som bottenmaterial. Om stenuppbyggnaderna når ända till vattenytan, bebos samtliga vattenregioner. Arten är känslig för svavelföreningar i vattnet.

Könsskillnader:
Det är svårt att skilja på könen. honan är för det mesta större än hanen. Under lektiden känns honan igen på sin tjockare buk. Det säkraste kännetecknet är genitalpapillen, som är spetsigare på hanen.

Odling
J. Regani, Kipili lever parvis. 25-27° C. Grottlekare, rommen avges för det mesta i grottans tak.Upp till 300 ägg per kull. Föräldrarna bekymrar sig knappast alls om ynglen men försvarar intensivt yngelreviret, till vilket ungarna är starkt bundna den första tiden av sitt liv. De får på så sätt indirekt skydd. Många honor har observerats överta hanens uppgifter som t.ex att försvara reviret. .De är s.k. substratruvare. Ynglen fästes i taket på grottan. Både yngel och föräldrar simmar med förkärlek upp och ner i grottan. Föräldrarna är inte speciellt yngelvårdande, men de försvarar lekreviret där ynglen uppehåller sig mycket intensivt. Föräldrarna leker ganska snart igen och den första kullen får gå kvar i reviret. Ynglen kan stanna kvar så länge de får för föräldrarna. Det kan tillsammans med paret finnas upp till 4-5 generationer.

Utfodring
Levandefoder av alla slag, frystorkat och djupfryst foder, tillskott av vegetabiliskt foder. Äter även flingfoder.

Allmänt:
Julidochromis regani ”kipili” är en av de allra vackraste julidochromisarna då de har en mycket intensiv gul färg med starka svarta ränder. De passar mycket bra som medinvånare i de flesta Tanganyikaakvarium.
Temperatur: 23 – 28 °C
Vattenvärden 7.5 – 8.5 pH

Lamprologus multifasciatus

binary comment

Naturlig biotop

Tanganyikasjön; i och omkring tomma snäckskal i sandbiotop på ner till 20 meters djup. Kolonibildande.

Föda

Som foder passar levande Artemia utmärkt, men även Daphnier, Cyclops, micromask och räkmix.

Könsskillnad

Ingen tydlig könskillnad finns innan hanarna börjar växa ifrån honorna.

Akvariemiljö

För att hålla ett par N. multifasciatus krävs inga större akvarier; 30 l räcker. Detta kan inredas med fin sand, några tomma snäckskal och ett litet luftdrivet filter. Snäckorna sprids ut i framkant av akvariet. Läggs snäckorna i mitten eller där bak, skyfflar fiskarna upp ”grävsanden” mot frontrutan, vilket gör insynen begränsad. I ett så litet akvarium är vattenkvaliteten viktig; ingen överbliven mat och regelbundna vattenbyten.

Beteende & lek

Trots sin litenhet är N. multifasciatus en aggressiv försvarare av sitt revir, som brukar bestå av en grupp tomma snäckor. Mångdubbelt större fiskar jagas resolut bort. Hanen är den mest aktiva. Har man fler honor än hanar kan hanarna leka med fler honor, annars är arten att betrakta som monogam. Honorna lägger rom med ett par veckors mellanrum, upp till 20 stycken ägg läggs inne i snäckskalet. Vanligtvis kommer det fram fem till tio yngel med ca tre veckors mellanrum. Ynglen äter nykläckt Artemia direkt. Ynglen stannar ganska länge hos föräldrarna innan de jagas bort. Då måste man se till att det finns fler snäckor en bit bort eller ett stenröse med småstenar som de kan gömma sig i. Arten är en grävare av stora mått. Ofta gräver den ända ner till bottenglaset av akvariet. De gräver runt om snäckan så att de får ingången dit de vill. Snäckorna får inte vara för stora. Snäckor med storlek som vinbergssnäckor går bra, men inte större.

Allmänt

I ett stort akvarium är arten starkt bunden till sina snäckor, den är dock mycket bestämd när det gäller att skydda sitt revir. Det är intressant att studera hur en så liten fisk kan jaga bort en mycket större.

Altolamprologus calvus Pärl-calvus

Naturlig biotop

Lever i den sedimentrika klippbiotopen på ett djup mellan 1-15 meter. Lever tillsammans med arterna A. compressiceps & A. fasciatus.

Föda

De söker igenom sin biotop efter små fiskyngel och ryggradslösa djur. Tack vare sin kroppsform, som är hög och sammanpressad, har den specialiserat sig på att ta sig in i smala klipp- och stensprickor för att där finna sitt byte. De är utrustade med ett kraftigt “fjällpansar” som skyddar dem från skador då de attackerar större cikliders ägg eller yngel. De matas med lite kraftigare foder typ räkor, Mysis och musselkött, vilket behövs för att honorna ska komma i lekkondition men äter gärna det som erbjuds såsom långsamt sjunkande pellets eller flingfoder.

Könsskillnad

Man könsbestämmer denna art lättast genom att jämföra fiskarnas könsöppningar med varandra. Hos vuxna djur har honan en betydligt mera rundad och vidare könsöppning än hanen, honorna är även klart mindre i storlek.

Akvariemiljö

För att likna den naturliga biotopen kan akvariet inredas med mycket stenar som bildar grottor där den kan känna sig trygg. Genom att placera snäckskal inklämda mellan stenar efterliknas artens naurliga lekplatser. Akvariet bör innehålla gömställen i form av sten- och klippformationer samt någon snäcka för honan att gömma sig i utan att hanen kan nå henne. Ett vatten med temperatur av 26 grader och med ett pH omkring 8,0 passar denna ciklid allra bäst.

Beteende & lek

I naturen uppträder denna ciklid ensam inom sitt område, de ses endast tillsammans i par vid lek och under yngelvården. Vid lek tar honan ett revir i en snäcka eller smal klippskreva, därinne lägger hon sina ägg som hanen befruktar utifrån öppningen på boplatsen. Honan stannar inne hos äggen under ca 10 -12 dagar för att skydda dem från eventuella angrepp, och för att plocka bort ägg som möglat.

Allmänt

Har fått sitt namn från det latinska ordet calvus vilket betyder kal och syftar till det fjällösa huvudet. En lugn ciklid som man bäst håller tillsammans med andra lite mera stillsamma fiskar från samma biotoptyp. Man måste dock tänka på att detta är en romrövare som kan braka rakt in i ett lekpars äggläggande för att snappa åt sig ägg som läggs.

Callochromis macrops

Tropheus sp. “black” kiriza

Växtätare – algätare som i akvarium måste ha vegetabiliskt foder. I sin naturliga miljö äter den aufwuchs (algmatta med de små kräftdjur som lever i den).
Den föredrar klippbiotopens översta 5-7 metrar. Den är en maternal (honan) munruvare och honan ruvar normalt lite knappt 4 veckor.
Alla Tropheus är revirhävdande fiskar, som hålls bäst i en grupp på 10 eller fler, gärna minst 15 st. Det är också en fördel om man har betydligt fler honor än hanar. Hela gruppen bör också köpas in samtidigt.
I akvariet skall det finnas många gömställen. Tropheusar lever i den syrerika övre klippbiotopen och därför måste det vara kraftig cirkulation på vattnet i akvariet. Det är också en klar fördel om akvariet är långt.
T. sp. ‘black’ räknades tidigare till moorii-gruppen men betraktas nu som en egen art. Till “black” hänförs ett flertal varianter.
Det är mycket svårt att se skillnad på könen och den enda någorlunda säkra metoden är att jämföra könsöppningen, som är något större och rundare hos honorna.