Har föjlande akvarie fiskar idag:

Min info är hämtade från ciklid.org

Julidochromis Regani ”Kipili”:

Utbredningsområde
Afrika: Tanganyikasjön (endemiskt), klippbotten. Vildfångster.Arten verkar ha kommit för att stanna i hobbyutövarnas akvarier. Finns ofta i handeln och förekommer representerad i form av tre underarter beroende av härkomst. ”Kipili” ”Malagarazi” och ”Cameron bay”

Allmän beskrivning
Bildar revir och par. Är den fördragsammaste Julidochromis-arten. Gräver något under lektiden, är aggressiv bara under denna. Lever grupperad i sin föräldrafamilj. Trivs bäst likt sin naturliga omgivning stenuppbyggnader med många hålor, klyftor och utsprång, enstaka tåligare växter som t.ex Sagittaria och Vallisneria. Använd gärna fin sand som bottenmaterial. Om stenuppbyggnaderna når ända till vattenytan, bebos samtliga vattenregioner. Arten är känslig för svavelföreningar i vattnet.

Könsskillnader:
Det är svårt att skilja på könen. honan är för det mesta större än hanen. Under lektiden känns honan igen på sin tjockare buk. Det säkraste kännetecknet är genitalpapillen, som är spetsigare på hanen.

Odling
J. Regani, Kipili lever parvis. 25-27° C. Grottlekare, rommen avges för det mesta i grottans tak.Upp till 300 ägg per kull. Föräldrarna bekymrar sig knappast alls om ynglen men försvarar intensivt yngelreviret, till vilket ungarna är starkt bundna den första tiden av sitt liv. De får på så sätt indirekt skydd. Många honor har observerats överta hanens uppgifter som t.ex att försvara reviret. .De är s.k. substratruvare. Ynglen fästes i taket på grottan. Både yngel och föräldrar simmar med förkärlek upp och ner i grottan. Föräldrarna är inte speciellt yngelvårdande, men de försvarar lekreviret där ynglen uppehåller sig mycket intensivt. Föräldrarna leker ganska snart igen och den första kullen får gå kvar i reviret. Ynglen kan stanna kvar så länge de får för föräldrarna. Det kan tillsammans med paret finnas upp till 4-5 generationer.

Utfodring
Levandefoder av alla slag, frystorkat och djupfryst foder, tillskott av vegetabiliskt foder. Äter även flingfoder.

Allmänt:
Julidochromis regani ”kipili” är en av de allra vackraste julidochromisarna då de har en mycket intensiv gul färg med starka svarta ränder. De passar mycket bra som medinvånare i de flesta Tanganyikaakvarium.
Temperatur: 23 – 28 °C
Vattenvärden 7.5 – 8.5 pH

Lamprologus multifasciatus

Naturlig biotop

Tanganyikasjön; i och omkring tomma snäckskal i sandbiotop på ner till 20 meters djup. Kolonibildande.

Föda

Som foder passar levande Artemia utmärkt, men även Daphnier, Cyclops, micromask och räkmix.

Könsskillnad

Ingen tydlig könskillnad finns innan hanarna börjar växa ifrån honorna.

Akvariemiljö

För att hålla ett par N. multifasciatus krävs inga större akvarier; 30 l räcker. Detta kan inredas med fin sand, några tomma snäckskal och ett litet luftdrivet filter. Snäckorna sprids ut i framkant av akvariet. Läggs snäckorna i mitten eller där bak, skyfflar fiskarna upp ”grävsanden” mot frontrutan, vilket gör insynen begränsad. I ett så litet akvarium är vattenkvaliteten viktig; ingen överbliven mat och regelbundna vattenbyten.

Beteende & lek

Trots sin litenhet är N. multifasciatus en aggressiv försvarare av sitt revir, som brukar bestå av en grupp tomma snäckor. Mångdubbelt större fiskar jagas resolut bort. Hanen är den mest aktiva. Har man fler honor än hanar kan hanarna leka med fler honor, annars är arten att betrakta som monogam. Honorna lägger rom med ett par veckors mellanrum, upp till 20 stycken ägg läggs inne i snäckskalet. Vanligtvis kommer det fram fem till tio yngel med ca tre veckors mellanrum. Ynglen äter nykläckt Artemia direkt. Ynglen stannar ganska länge hos föräldrarna innan de jagas bort. Då måste man se till att det finns fler snäckor en bit bort eller ett stenröse med småstenar som de kan gömma sig i. Arten är en grävare av stora mått. Ofta gräver den ända ner till bottenglaset av akvariet. De gräver runt om snäckan så att de får ingången dit de vill. Snäckorna får inte vara för stora. Snäckor med storlek som vinbergssnäckor går bra, men inte större.

Allmänt

I ett stort akvarium är arten starkt bunden till sina snäckor, den är dock mycket bestämd när det gäller att skydda sitt revir. Det är intressant att studera hur en så liten fisk kan jaga bort en mycket större.

Neolamprologus Leleupi ”Apelsinciklid” Bulu Point

Naturlig biotop

Den förekommer i sediment-täckt klippbiotop samt i övergången mellan sten- och klippbiotop. Arten har trängts undan av framgångsrikare arter från grundare och näringsrikare biotoper. N. leleupi hittas därför på djup under 15 m.
Föda

Utfodringen är problemfri, de tar alla typer av foder. För att de ska få vacker färg krävs dock foder typ räkor, Artemia eller Cyklops, vilka innehåller naturliga färgämnen.
Könsskillnad

Hanen större än honan och har mer spetsiga rygg- och bukfenor. Hanen är också betydligt mer orange. Hos en hona som har lekt kan man skönja en mera markerad könsöppning.
Akvariemiljö

Regelbundna vattenbyten, temp. kring 26 C och pH ca. 8,0 ökar chansen att denna vackra ciklid klarar sig i akvariet.
Beteende & lek

N. leleupi patrullerar av ett stort revir i sin naturliga biotop, där de lever ensamma och uppvisar ett aggressivt beteende gentemot artlikar. Detta kan bero på den näringsfattiga biotop de lever i, den måste leta upp sin föda bestående av insektslarver och kräftdjur över en stor yta mellan klippor och i håligheter, vilket innebär att det är glest mellan individerna. I naturen har man inte kunnat observera lekande par, men i akvariet bildar de ofta lekpar som kan fungera friktionsfritt en tid. Honan sköter ägg och yngel, hanen bevakar det yttre reviret. N. leleupi leker i grottor och ger kullar på 40-100 yngel, beroende på honans storlek och ålder. Frisimmande yngel matas direkt med Artemia-nauplier, för att senare äver få t.ex. Cyklops och fin fördelad räkmix. Hanen deltar inte länge i omvårdnaden av ynglen, det bästa är att flytta denne till ett annat akvarium för en tid.
Allmänt

Tyvärr kan hanen vara mycket aggressiv gentemot honan och kan lätt stressa ihjäl henne om hon inte är lekmogen. Detta är nog den vanligaste dödsorsaken för de N. leleupi som lever i våra akvarier. För att motverka detta håller man denna ciklid bäst i ett akvarium med många gömställen bestående av klippor och stenpartier. Ett akvarium på 1,5-2,0 m ger också fiskarna chansen att dela upp utrymmet i flera mindre revir, och därigenom undkomma varandra.

Tropheus duboisi

Naturlig biotop

Tanganyikasjön, Afrika. ”Maswan” förekommer lokalt vid Cape Kabogo i Malagarasi-deltats närhet. T. duboisi lever i den sedimenttäckta klippbiotopen på ett vattendjup mellan 3-15 meter.

Föda

Matningen av dessa ciklider kan ge upphov till problem om man inte tänker på att detta är en fisk som kräver ett foder innehållandes rikligt med barlastämnen så att tarmarna får arbeta.

Könsskillnad

Hanen större och kraftigare med längre utdragna fenspetsar. Det säkraste sättet att könsbestämma dessa fiskar är genom att jämföra respektive könsöppning.

Akvariemiljö

T. duboisi hålls bäst i ett akvarium med en minsta vattenvolym av omkring 350-400 liter. Inredningen skall bestå av större och mindre stenpartier som ger skydd gentemot alltför enträget uppvaktande hanar. Äldre hanar kan ibland bli enormt aggressiva med tiden och kan bli svåra att hålla tillsammans med artfränder.

Rent vatten och god filtrering är ytterligare några faktorer som måste tillgodoses för att denna art ska komma till sin rätt i våra akvarier. Vattenvärden: pH omkring 8,2 och temperatur ca 26 grader °C.

Beteende & lek

T. duboisi har med största sannolikhet blivit undanträngd ifrån de övre näringsrikare vattenlagren av mera framgångsrika arter (t.ex. Petrochromis och Tropheus moorii). De lever mer utspridda i biotopen än sin nära släkting T. moorii som är starkare bundna till grupper med inbördes rangordning.

T. duboisi är munruvande och leken går till på likartat sätt som övriga munruvare från detta släkte. Honan ruvar ägg och yngel under ca 20-25 dygn vartefter hon släpper ut den centimeterstora avkomman som vaktas och tas in i munnen om fara hotar. Under själva ruvningen äter ofta honan genom att försiktigt noppa i sig lite av det foder som erbjuds.

Ynglen kan matas direkt med nykläckt Artemia och finfördelad räkmix. De små är spektakulärt färgade med vita prickar mot sammetssvart botten. Denna säregna färgteckning försvinner efterhand som fiskarna uppnår könsmogen ålder, då de antar föräldradjurens färgteckning.